Emma Andersson

När man som jag, har haft en häst som har varit mycket skadad, så går man bara och väntar på att den ska bli skadad igen när den väl är frisk. Det var med Pieter jag hade all min otur, med Razzel har det gått riktigt bra. Han har hållt sig frisk och kry förutom i höstas när en hovböld spökade lite. Så idag när jag skulle rida och upptäckte att Razzel var halt, ville jag bara lägga mig ner på marken och börja stortjuta som en sju åring. Min första tanke var "inte igen, jag orkar inte med hela ramsan en gång till". Nu tänker ni säkert herregud vad hon överreagerar, det kan ju bara vara en liten sträckning eller ett feltramp på en sten. Och förhoppningsvis är det en sådan liten grej också. Men det är sjukt vad påverkad man blir av att gå igenom saker i livet. Under hela den här tiden när jag har fått slippa skador och skit har jag tänkt vad konstigt det känns att allt klaffar. Istället för att känna, det är såhär det ska vara. 

På ett vis hade det nog varit bättre om jag hade följt min impuls och lagt mig ner på marken och stortjutit, då får man ut det mesta. Men nu har ju jag som tur bloggen också att skriva av mig på, det är väldigt skönt faktiskt. Det lättar lite på tankarna när man får skriva ut det man tänker. 

Ska ta Razzel lite på lina imorn och se om han är bättre. Förmodligen är han det, eftersom den här hältan kom så plötsligt på bara en dag. Eftersom någon smart typ har lagt ut massa "hästvänligt grus" som han kallade det (som är stora, vassa stenar) på vägen så är det mycket möjligt att Razzel kan ha trampat till på någon sten och blivit öm, han är ju lite känslig för sånt. Kan bara vänta och se tills imorn, och hoppas att han är bättre. Så himla typiskt mig att förstora upp en sån här sak, men man blir som sagt lite miljöskadad när man har gått igenom vissa grejer. Nu tar jag natten, sov gott allihopa.