4e bilden: En bild på en konstig tid i ditt liv.

Tiden jag hade Pieter, min älskade ponny, var en konstig tid i mitt liv. Dels för att han var min allra första ponny, så allting var väldigt nytt och konstigt. Jag var inte van att ha hela ansvaret själv för en ponny. Men som tur är hade jag min mamma och även flera personer i stallet som hjälpte mig om jag frågade, och jag lärde mig otroligt mycket med Pieter. Men den största anledningen till att det här var en väldigt konstig tid för mig, var för att Pieter var skadad så otroligt mycket. En vecka efter att vi köpte honom åkte han på en infektion, och blev ståendes ganska länge. Och sedan rullade oturen på allt eftersom, han var skadad säkert halva tiden av dom år jag hade honom. Han var halt ena månaden, sedan fick jag sätta igång honom igen, sen var han frisk i kanske 1-2 månader och sen halt igen. Jag fick börja om från noll hela tiden och vi utvecklades däför inte så mycket i slutet. Tillslut orkade man inte hoppas längre när man åkte till vetrinärerna, jag insåg tillslut att han aldrig skulle kunna bli bra igen. Det var ett otroligt svårt beslut att ta om vi skulle avliva honom, även om vetrinärerna sa att det vore bäst för honom. Jag var i valet och kvalet om jag skulle ha kvar honom som promenadhäst, bara för att jag älskade honom så och inte ville mista honom. Men sen fick jag säga till mig själv att skärpa mig, det vore inte snällt mot Pieter att ha kvar honom för min skull, för det vore inget liv han skulle trivas med att få gå i en liten hage varje dag och gå ut på någon ynka promenad. Det vore enormt själviskt, så tillslut tog vi det tunga beslutet och sommaren 2009 togs han ifrån mig. Jag älskar och saknar honom grymt mycket fortfarande, men på senare tid har jag lärt mig att acceptera vad som hände. Vi gjorde allt vi kunde, och tyvärr gick inget mer att göra.


Men det jag menar med att det var en konstig tid var att jag visste aldrig om jag kunde våga vara glad under de stunder han faktiskt var frisk och mådde bra. Jag gick bara och väntade på att hältan skulle smyga sig på igen och förstöra allting som vanligt. Och det är väl inte så konstigt att det var så jag tänkte, iochmed att det var vad som hände varenda gång också. Men även om Pieter var mycket skadad, så jag har enormt många glada och härliga minnen med honom också, han var den härligaste och underbaraste ponny man kunde ha i mina ögon och minnena med honom är oförglömliga. I stallet har vi pratat om en gång att man har en häst i sitt liv som är speciell, som alltid kommer ha en speciell plats i ens hjärta, och Pieter är min speciella häst. Jag pratar inte så mycket om honom nuförtiden, så det är nog ingen som vet hur himla mycket jag saknar honom, och hur många gånger jag gråtit för att jag aldrig kan få tillbaks honom. Men nu har jag nästan lärt mig att leva med det, och det blir lättare och lättare ju längre tiden går. Men det kommer aldrig sluta göra ont när jag tänker tillbaks på min underbara ponny, som var allt för mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0