Emma Andersson

Jag är trött och jag saknar dig. Varför skulle det bli just du som blev skadad, varför inte någon annan. Blir arg på mig själv när jag har såna här stunder när jag bara tänker på hur mycket jag saknar dig, och allt roligt som vi kunde ha gjort om du blev frisk, istället för att minnas dig på ett bra sätt, ett positivt sätt. Saknar dig så mycket, och allt vi inte hann göra, men borde egentligen minnas dig som du var när du var frisk. Busig, galen, pigg men ändå så otroligt snäll. Borde tänka på allt det roliga vi har varit med om, men det är så svårt. Alla fina minnen bleknar och jag minns dig bara som på slutet. Kan inte sluta tänka om det fanns något annat vi kunde ha gjort, om det kunde ha funnits en liten, liten chans? Du betyder så mycket för mig, jag kan fortfarande inte fatta att du är borta för alltid, och ändå har det gått över ett år. Trodde det skulle bli bättre med tiden, men ärligt talat känns det ingen skillnad nu mot den här tidpunkten förra året när jag nyss hade förlorat dig, väntar fortfarande på att någon ska komma och väcka mig och säga att det bara var en mardröm. Att du finns kvar i min verklighet.
Men så är det tyvärr inte, och så kommer det aldrig mer bli. Life's not fair.



Blås i hornet nu
vad bryr jag mig om det
Att varje väg tar slut
är ingen hemlighet
Utan ett ljus som följer känns nu natten alltför mörk
och utan hopp känns allt så meningslöst
Då hör jag en röst, någonstans i fjärran
Och den ropar högt: glöm aldrig vem du är
Minns den väg du gått
du återvänder nog där
så va stark i natt
glöm aldrig vem du är
oh du kan kämpa än
blås till strid i hornet
ge inte upp förrän
din själ är fri igen